Häromveckan var jag på teater här i Uppsala och såg
"Min vän fascisten". Den beskrivs som en musikalisk fars, en skrattspegel av vår samtid. Eftersom det här är en matblogg får jag väl försöka beskriva den i mattermer - som en smakrik och tuggvänlig anrättning, både söt och njutbar, men med en lång och ganska bitterbesk eftersmak. Den handlar nämligen om våra fördomar, dina och mina, och lämnar mycket att tänka på. Jag drog mig till minnes ett kåseri som jag skrev i landstingets personaltidning för ganska många år sedan, och lyckades leta upp det i gömmorna. Det håller än, och handlar just om fördomar, och eftersom jag inte hunnit förbereda något matinlägg till idag, så kommer kåseriet här i repris, precis som jag skrev det för mer än 10 år sedan. Fördomarna har dessvärre inte minskat sedan dess, och det är viktigt att vi vågar titta både på våra egna och andras och erkänna dem.
"Jag lade märke till henne redan på stationen. Det gick liksom inte att låta bli. Hon var svart hela hon. Svart hatt nedtryckt över sotsvart, spretig lugg, lång svart kappa, höga svarta snörkängor, svart ”doktorsväska”, svarta naglar och svart mun. Därtill pärla i näsa och läpp, ringar i öron och ögonbryn. Du milde tid! Jag sände en tacksamhetens tanke till döttrarna därhemma, och bestämde mig raskt för att aldrig mer klaga på bara magar eller konstiga små ”knorvflätor”.
Mitt tåg gled in på stationen, och jag tog plats och bredde belåtet ut mig. En hel timme alldeles ostört med ett stort äpple och Majgull Axelssons senaste. Underbart!
”Ursäkta, får jag slå mig ned här, mittemot Dig?” Jag tittade förvånat upp. Det var Hon, den Sotsvarta. Jag skäms för att erkänna det, men jag sneglade mig försiktigt omkring. Fullt med platser överallt, varför i sjutton kunde hon inte slå sig ned hos någon yngre och trendigare, om hon nu var så sällskapssjuk, och inte hos en alldaglig tant på 50+ som inget hellre önskade än att få vara ifred.!
”Visst, varsågod.” Jag drog åt mig benen, flyttade kassarna, och dök demonstrativt ned bakom boken. ”Titta” utbrast hon förtjust, ”titta, en svensk flagga!” Hon var halvvägs ute genom kupéfönstret och jag stirrade förbluffat på henne. Vi susade som bäst med god fart genom den allra skiraste, svenska försommargrönska, en och annan röd stuga skymtade förbi, och en blågul flagga borde väl inte väcka ett sådant uppséende utan tvärtom vara ett ganska naturligt inslag i den allmänna idyllen.
Hon insåg det och skrattade lite generat, och ta mig sjutton om hon inte hade nå´t som blänkte på ena framtanden också. ”Förlåt, men jag kom med planet från New York i morse, jag har inte sett en svensk flagga på över ett år”. Jag kapitulerade. Nyfikenheten var väckt och jag lade undan boken. Vi började prata, och det blev ett fantastiskt samtal. Hon berättade att hon stuckit till NY på vinst och förlust för ett år sedan, direkt efter studenten, efter ett storgräl inom familjen. Hon hade jobbat svart som städare, som sällskapsdam och som bartender, och hade bott på olika ställen, hos arbetskamrater och tillfälliga bekanta. Mitt mammahjärta gjorde förskräckta skutt, men jag lyckades hålla mig lugn på utsidan. Hade hon aldrig råkat illa ut? Nä, faktiskt inte, men en gång hade det varit nära ögat. Nu hade hon i alla fall insett att hon var svensk i själ och hjärta, och hade bestämt sig för att återvända hem och söka ett jobb, även om hon bävade inför mötet med familjen. Hade jag några råd att ge henne, undrade hon? Egentligen inte, annat än att försöka fortsätta att vara sig själv. För trots sitt uppséendeväckande yttre hade hon en äkthet och oskuldsfullhet som kändes befriande och nästan lite rörande. Vi pratade om relationer, drömmar, besvikelser och förhoppningar, och timmen gick fort. Vi skildes åt på stationen, och jag kände mig alldeles varm om hjärtat. Hon fick syn på sin äldre bror långt borta på perrongen, jag gav henne en kram och önskade lycka till. Jag tänker på henne ibland, och undrar hur det gick för henne.
Fördomar har vi alla. Antingen de gäller hemmafruar, invandrare, homosexuella, ”Livetsordare”, moderater eller rödhåriga. Eller rentav "punkartjejer” med pärla i näsan och sotsvart lugg. Om vi börjar med att våga erkänna det för oss själva och öppna oss för det okända och främmande kan vi få vara med om alldeles underbara möten. En helt vanlig svensk försommardag på tåget till Gävle."
Bilden har inget med personen att göra, den föreställer Lisbet Salander ur "Män som hatar kvinnor".
