Bilden är tagen de få decemberdagarna när det fanns snö på marken. Nu går det inte att uppbringa en enda snöflinga.
Idag är det äntligen julafton - en dag som många längtat efter och en dag som andra bävar inför. För många är det den dagen som alla förväntningar ska infrias, det är höjdpunkten då alla förberedelser, allt bakande, matlagande, knepande och knåpande ska vara på plats, och vi äntligen ska få njuta av alltsammans. Jag hoppas innerligt att du inte ska vara så trött av alla förberedelser att du inte orkar glädjas över allt det goda.
För andra är julafton i stället mest en pina, den dagen då ensamheten gör sig extra påmind, eller den dagen då man av erferenhet vet att allt kommer att gå överstyr. Då alkoholen flödar och bråken avlöser varandra.
När man ser ut över världen, lyssnar på radio och TV eller läser tidningen är det svårt att tro på det budskap som julen ju egentligen handlar om, nämligen fred, försoning och "en glädje för alla folk" som det står i julevangeliet. Alltför många människor får fira jul på flykt, i djupaste misär, och utan vare sig mat i magen eller några julgåvor. Visst är det svårt att förstå vad det är för rättvisa? Varför får jag fylla min shoppingvagn till brädden med matvaror? Varför får jag sätta mig vid dukat bord och njuta av en massa godsaker, och varför behöver jag inte knäfalla i ett dragigt gathörn och med vädjande blick be om några kronor i min buckliga pappersmugg? Varför får jag slå in julklappar och skriva julklappsrim medan julmusik strömmar ut i rummet? Julhandeln har återigen slagit alla rekord, och kassaapparaterna har klirrat som aldrig förr. Varför har just jag förskonats från krig och flykt och från att bli slagen, förnedrad och utnyttjad? Världen är verkligen inte rättvis, och jag har många frågor att ställa Vår Herre när det blir så dags. Nog är det lätt att känna sig modlös och att tappa hoppet om en bättre och rättvisare värld.
För några veckor sedan hade jag förmånen att lyssna på Dr Mukwege, den kongolesiske läkaren och gynekologen som förestår Panzisjukhuset i nordöstra Kongo. Han har utsetts till Årets afrikan, fått Olof Palmepriset och nu senast vunnit det s k alternativa Nobelpriset, Right Livelihood Awards för sitt arbete med att hjälpa alla de tiotusentals våldtäktsdrabbade kvinnor och barn som fått betala priset för konflikterna mellan olika rebellgrupper i östra Kongo. Konflikter som till stor del handlar om kampen om olika värdefulla mineraler, koppar, guld, diamanter och även koltan som ingår i elektroniska produkter och som gör att vi kan knappa på våra datorer, läsplattor och mobiltelefoner. Dr Mukwege talade om sin drivkraft och hur man orkar hålla hoppet uppe trots all ondska och allt mörker. Det var en fantastisk kväll, det tror jag alla vi tusen åhörare som var där var eniga om. Både dr Mukwege och Nelson Mandela, som nyligen gick bort, är sanna förebilder för oss alla. De visar att försoning är möjlig. De visar på generositet och medmänsklighet. De vågar hoppas och tro på en bättre framtid trots allt mörker de sett och även själva upplevt. Då måste vi också våga tro på en värld där alla får fira jul i trygghet, utan att vara rädda för bomber och granater och utan att behöva fly för sina liv. Då måste vi också hjälpas åt, på olika sätt och utifrån våra olika möjligheter och resurser. Visst ska vi unna oss av den goda julmaten utan dåligt samvete, och visst ska vi köpa julklappar till våra nära och kära, men vi behöver också tänka på dem som inget har. Alla kan vi säkert bidra med något. Alla kan vi göra skillnad. Vi måste börja se varandra som medsyskon i en enda stor världsfamilj där vi alla har omsorg om varandra. "En glädje för ALLA folk". I det här inlägget får du tips på några olika sätt att hjälpa, både nu i jul och under hela året.
En riktigt GOD JUL vill jag önska dig, med glädje, gemenskap och massor med hopp!
Nu tar jag några dagars bloggpaus efter all matlagning och flitigt bloggande. Vi ses snart igen. Och då drar det bestämt ihop sig till en utlottning igen för att fira 700.000 besöksklick.
